Stenhuggare

Redan på 1850-talet annonserades i blekingsk press efter svenska stenhuggare i samband med järnvägsbygge i Danmark. Svenska stenhuggare kom även till Tyskland där de 1914 fanns i Lüneburg. Stenhuggeriarbetet var hårt och slitsamt och lönen ganska låg. Från Bornholm finns dock uppgifter om att de svenska stenhuggarna tjänade bra som ”brostenshuggare” och att de ansågs duktiga. 1901 utgjorde de svenska arbetarna hela 28 procent av den samlade arbetsstyrkan inom stenindustrin i Danmark – totalt 1 308 personer. Särskilt i städerna Allinge och Sandvik fanns det särskilt många svenska stenhuggare. Det var dock inte bara billig okvalificerad arbetskraft som kom till Danmark. Många yrkesskickliga svenska stenhuggare reste från Blekinge till norra Bornholm och förde då ibland med sig hittills okänd teknik i bagaget. Svenskarna medförde även många sånger och arbetsbegrepp till den bornholmska stenindustrin.

Stenhuggararbetet var hårt och bedrevs utomhus hela året, ofta nära havet, utan något nämnvärt skydd mot väder och vind. Arbetet krävde stor kroppsstyrka och var inte helt ofarligt. Ögonskador orsakade av flygande stenflisor var vanliga men också skador på armar, ben och händer. Arbetet betraktades dock som fritt och kunde omgärdas med viss romantik, vilket ökade attraktionskraften på unga pojkar.

Det fanns en del missnöje från den inhemska bornholmska befolkningen mot invandrarna som kunde pressa ned lönerna. Dock kunde svenska stenhuggare också bli ledande i fackliga organisationer, t. ex. Wilhelm Olsson från Sternö i Blekinge. Han deltog när det bildades ett Skandinaviskt Stenhuggarförbund för att bla motverka just lönenedpressningar i Köpenhamn i maj 1896. Redan året efter bildades dock ett svenskt Stenhuggarförbund och även Dansk Stenarbejderforbund, trots att det skandinaviska förbundet fanns kvar rent formellt. Som många andra arbetare hade de svenska stenarbetarna på Bornholm småbruk som ofta hustrun fick sköta medan mannen arbetade borta i stenbrottet. De svenska stenhuggarna av första generationen på ön uppgavs ha talat svenska hela livet och bevarat svenska seder som lutfisk och risgrynsgröt till jul. Emigranterna behöll även kontakten med släkten i hemlandet.